Guillou och bidragen

I en intressant krönika skriver Jan Guillou att det här med att leva på bidrag verkar vara typiskt svenskt. Han har flera poänger men tycks inte ha upptäckt att det faktiskt finns ett par partier som så sakteliga ifrågasätter bidragsberoendet. Att Folkpartiet började prata om att ställa krav redan för två år sedan , att Centern vill att vi ska förvandlas till "flitiga bävrar" och att Moderaterna inte längre vill spara i välfärden, utan istället koncentrera sig på transfereringssystemet tycks ha passerat obemärkt.

Hur ska man då ställa sig till minskade bidrag? Min politiska grundidé är att alla marknader ska vara avreglerade, men kompletteras med transfereringar mellan starka och svaga grupper för att inte slumpen i form av genetiska och sociala förutsättningar ska få allt för stort inflytande på människors liv. Egentligen borde jag alltså vara emot Moderaternas svängning från besparingar i den offentliga produktionen till transfereringssystemet. Nu är det inte så enkelt. Naturligtvis kan inget transfereringssystem fungera utan rejäla incitament, så att människor verkligen lockas till att göra sitt bästa. Och vilka grupper är egentligen svaga? Barn och sjuka är naturligtvis lätt att peka ut, men var drar vi gränserna? Och hur är det med grupper som systematiskt diskrimineras på arbetsmarknaden? Och gamla? De kan ju fatiskt rent teoretiskt spara till sin egen pension. Det är ju (än så länge) omöjligt att fastställa vad i en människas produktionsresultat som beror på hennes talanger respektive hårt arbete.