Tillbaka i Trinco

Efter en innehallslos vecka i Colombo kom vi antligen tillbaka till Trinco i torsdags. Veckan i Colombo var dock bra for Sara som fick vila och mota proffs pa saval fysisk som mental omplastring. For mig var det bara frustrerande att sitta pa det fina hotellet och kika pa BBC.

Vart hus ar en nedslaende syn, jag har varit dar och stadat lite men vi kommer inte att flytta tillbaka. For tillfallet bor vi pa hotell Welcombe i narheten av dar vi bodde tidigare. Sara jobbar naturligtvis langa dagar och veckor, aven jag fick lite uppgifter igar som volontar at UNHCR. Jag var med och packade lastbilar och var sedan med ute i lagrena och distribuerade presseningar, sovmattor, handukar och rep. UNHCR distrubuerar bara sa kallade NFRI (Non Food Related Items) (tror jag att det heter) alltsa ingen mat. De lager jag var i var naturligtvis inte som hotellet i Colombo, men manniskor var samlade och allt sag valorganiserat ut. Militaren hjalper till i lagren med att halla ordning och fordela mat och prylar. I de lager dar det bor tamiler klagas det pa att militarerna tar sig for stora friheter och styr verksamheten helt. Tanken ar annars att en administrativ funktion i stil med byrad ska styra lagren. Detta riskerar att leda till spanningar mellan armen och tamilerna, spanningar som man annars hade hoppats skulle minska efter katastrofen. Det enorma inflodet av pengar i kombination med att bade regeringen och de tigervanliga organisationerna vill vara de som overlamnar grejerna till manniskorna riskerar dock att leda till nya konflikter.

Ett intressant problem ar att i samband med vapenvilan for tva ar sedan holls en givarkonferens i Tokyo dar ett bistand-for-fred-incitament skapades. Alltsa, om parterna skulle bryta vapenvilan sa skulle den utlandska hjalpen frysa inne. Att skilja pa det bistandet och det som flyter in nu, likt en fjarde flodvag, gar naturligtvis inte vilket riskerar att helt sabba de incitament som skapades i Tokyo. Men naturligtvis behovs hjalpen, det ar inte bistandet i sig som ar boven utan naturligtvis Tsunamin.

Inte bara pengar flodar in i Sri Lanka (Valutan har starkts 4% mot dollarn sen katastrofen!) utan aven hjalparbetare. Diverse overaller och uniformer oversmammar hotellen i Colombo, men aven har. I Colombo bodde vi pa samma hotell som ett gang skalliga killar, The US Marines. Har ar det mer diverse NGOs och nationella raddningstjanster fran Europa och Asien som harjar. Priset togs igar nar Sara fick besok av en NGO som ville hjalpa till (kontakter med sadana ar en del av hennes arbete)(forresten, jag hatar "ordet" NGO, hadenefter kommer jag att anvanda ordet medborgarorganisationer. Att definiera nagot som Non ar trakigt, oavsett om det ar Non Govermental eller Non Profit) Hursomhelst, priset togs nar nagon vattenkammad jakel (=frireligosa kopplingar) kom in till Sara igar och erbjod hjalp med att distribuera souvinirer till hjalparbetarna. "Det ar ju sa manga som kommer till SL nu och de maste ju ha med sig ett minne harifran." De hade tom satt samman ett kit med minnen, inklusive nagon slags medaljliknande brosch. Manniskan avslutade sitt erbjudande med att med van (prickar over a) rost saga: "We want to be a part of the solution, not a part of the problem." Tjenare. Kanske anade hon Sara och hennes kollegas skeptiska blickar...